En förlossningsberättelse - del 2
Efter ungefär 30 minuter kom vi fram till sjukhuset. Vi parkerade bilen och gick upp till förlossningsavdelningen. Där blev vi väl mottagna av en sköterska. De vanliga undrsökningarna gjordes, dvs. urinprov, blodtryck och CTG och värkmätare kopplades på. Ganska snabbt fick jag en värk och värkmätaren visade på 120 talade Anna om när jag hade fokuserat klart på andningen. Så det var nog helt okej att jag hade ont trots allt. Ganska exakt 8 minuter senare kom det en lik krftig värk och efter ytterligare 8 minuter kom en till. Ytterligare två eller tre värkar till hann jag ta innan barnmorskan kom in och talade om att hon kunde se att jag minsann hade 2 värkar under 10 minuter. Hon frågade om jag tyckte att värkarna kom tätare och just när jag skulle svara kom det en värk till. Barnmorskan tyckte att jag hanterade värkarna och andningen väldigt bra. Hon ville sedan göra en undersökning för att se om jag hade öppnat mig något men innan hon hann göra det kom det ytterligare en värk. Undersökningen visade att jag var öppen 4-5 cm. Både jag, Anna och barnmorskan blev väldigt förvånade. Barnmorskan var till och med tvungen att känna efter en gång till om det verkligen kunde stämma. Jodå, det gjorde det och hon sa att hon trodde att det skulle gå fort när vattnet väl gick. Så det var bara att sätta på sig de där vackra trosorna, jätteblöjan och sjukhusrocken. Äntligen!
Strax innan klockan 21.30 blev vi invisade på ett förlossningsrum och barnmorskan frågade om jag ville ha någon smärtlindring. Eftersom jag helst ville slippa sprutorna så sa jag att jag gärna testade lustgasen men det kunde gärna vänta en stund. Jag var också noga med att tala om att jag inte ville ha epidural om förlossningen inte skulle dra ut på tiden och min kropp behövde vila. Hon erbjöd mig Citodon (som aldrig fungerade eftersom jag redan var öppen 5 cm) och ville att jag skulle sätta mig på en pilatesboll för att skynda på det hela. Där satt jag och andades mig igenom värkarna medan Anna gick ner till bilen och hämtade förlossningsväskan som vi lämnat kvar i bilen eftersom vi hade räknat med att få åka hem. Hon passade även på att skicka sms/ringa till våra föräldrar för att tala om att vi fick stanna kvar. Det tog ungefär en kvart innan hon var tillbaka och på den tiden hade jag fått 4-5 värkar. De kom alltså väldigt mycket tätare nu.
Bjuder på denna hemska bild. Passade på att sätta upp håret mellan två värkar.
Strax efter att denna bild togs kom natteamet in och hälsade och jag fick en nål satt i handleden eftersom jag önskat att få nål satt tidigt med tanke på min nålrädsla. Värkarna fortsatte komma lika tätt men med hjälp av min envishet lyckades jag klara mig med enbart andning fram till ungefär klockan 23.00. Då ville jag ha lustgasen och vi ringde på klockan. Barnmorskestudenten i teamet kom in och kopplade på den på 50/50 och jag gick upp och la mig i sängen för att få vila lite. Under de första värkarna när jag använde lustgasen försökte jag profylaxandas i masken för min hjärna var inställd på det. Haha! Sen kom jag på att det bara var att flåsa på och efter ett tag hjälpte det. CTG blev påkopplad igen för att kolla bebisens hjärtljud och värkarna kom med 3 minuters mellanrum. De gjorde galet ont men de gick att hantera tackvare lustgasen och att Anna masserade mig på ryggen. Hela tiden hade jag ett hemskt tryck neråt. Barnmorskestudenten var inne hos oss en hel del och det kändes väldigt tryggt.
Vi passerade midnatt och klockan 00.05 den 24 oktober gick vattnet under en värk. Nästan direkt kände jag att jag ville krysta och barnmorskan blev kallad till rummet. Dock var jag bara öppen 7 cm och de ville att jag skulle ställa mig på knä i sängen och luta mig mot ryggstödet då Knoddas låg för långt upp. Jag ville verkligen inte det då jag när jag låg ner kände ett tillräckligt obehagligt tryck neråt. Dock sjönk Knoddas hjärtljud så tillslut tvingade dig upp mig på knä och satte dit en skalpelektrod på bebisens huvud. När jag hörde ordet skalpelektrod frågade jag dem om de inte bara kunde ta sugklockan direkt. Jag tog två värkar ståendes på knä men sedan fick jag lägga mig ner igen för hjärtljuden sjönk ännu mer.
Efter detta är det som en dimma för mig, så denna del kanske Anna kan skriva om i ett annat inlägg. Jag flåsade på i masken och försvann mellan varven. Jag minns att de kallade in sköterskan och bad henne plocka fram grejer för det gick fortare än de trodde. Jag minns också att de tömde mig på urin och jag frågade om jag skulle få använda lustgasen när jag krystade. De pratade om någon kant som var kvar och att jag inte riktigt fick krysta ännu. Klockan 00.50 började jag få krystvärkar enligt journalen. Helt plötsligt kom det in en förlossningsläkare och ytterligare en barnmorka på rummet. Barnmorskan kopplade på dropp och förlossningsläkaren beslutade för att de skulle använda sugklocka. När jag hörde ordet sugklocka började jag dilla om kejsarsnitt. Barnmorskan sa att det var helt onödigt eftersom jag var fullt öppen men den där kanten fortfarande var kvar. Helt plötsligt sa jag att jag inte kunde hålla emot längre och då sa de att jag fick krysta om jag ville. Den informationen hade jag inte heller fått in i huvudet. Sugklockan sattes fast runt 01.00 och då fick jag uppleva den värsta smärtan jag upplevt i hela mitt liv. Barnmorskan höll nämligen bort kanterna, förlossningsläkaren drog md sugklockan, sköterskan hade yttre tryck på min mage och jag krystade. Herrejösses vad ont det gjorde. Helt plötsligt fick jag veta att hala huvudet var ute och det enda jag kunde tänka på då var att fråga om bebisen hade hår. Haha! Sedan kom jag på att det gjorde ont, men då sa de att bebisen skulle komma på nästa krystvärk. Så lördagen den 24/10 klockan 01.14, efter 24 minuter med krystvärkar, kom världens sötaste pojke upp på mitt bröst.
Första bilden på vår lilla prins.
Fortsättning följer...
Jessica ~ Mamma till Oliwer skrev
Fin liten pojke! Visst är känslan när man får upp de på bröstet helt underbar? :D
Svar:
Knoddasmammorna
