Vissa dagar känner jag mig så fruktansvärt ensam. Det låter kanske egentligen helt galet eftersom jag näst intill ALDRIG är ensam egentligen. Jag har ju faktiskt Filip hos mig dygnet runt. Jag klagar inte för han betyder verkligen allt för mig men endå saknar jag sällskap. Vuxet sällskap. 

Jag har Anna också. Hon är vuxen. Men när hon är hemma känner jag mig inte ensam. Det är när hon är på jobbet som jag känner så här. Jag sitter bara hemma med Filip och hunden och väntar på att Anna ska komma hem från jobbet. Enda gångerna jag kommer utanför dörren är när hunden måste promeneras eller när Anna är hemma och vi kan gå ut tillsammans. 

Jag har sällan besök och jag besöker inte heller människor speciellt ofta. Ibland känns det som att jag inte har några vänner. Det känns lite paradoxalt att skriva det här just idag när jag faktiskt igår var hemma hos en vän tillsammans med flera andra vänner och våra barn. Men det kanske är just det som gör att jag känner lite extra ensam idag? Och att Anna har långa dagar på jobbet hela veckan gör inte direkt saken bättre. 

Efter en hel vecka hemma skriker jag efter vuxet sällskap. Det kliar i kroppen och jag vill helst inte vara i lägenheten alls. Ibland försöker jag att vara hemma för Annas skull. Hon vill gärna vara hemma på helgerna för hon känner att hon nästan aldrig är hemma. Jag förstår henne också.

I helgen planerar vi dock att inte vara hemma. Vi behöver lantluft och fint väder. Så nu håller vi tummarna för att solen skiner på oss.