Snälla, säg att jag inte är ensam om mina känslor

Jag känner att jag bara behöver skriva av mig lite.

Vissa dagar känner jag mig så fruktansvärt ensam. Det låter kanske egentligen helt galet eftersom jag näst intill ALDRIG är ensam egentligen. Jag har ju faktiskt Filip hos mig dygnet runt. Jag klagar inte för han betyder verkligen allt för mig men endå saknar jag sällskap. Vuxet sällskap. 

Jag har Anna också. Hon är vuxen. Men när hon är hemma känner jag mig inte ensam. Det är när hon är på jobbet som jag känner så här. Jag sitter bara hemma med Filip och hunden och väntar på att Anna ska komma hem från jobbet. Enda gångerna jag kommer utanför dörren är när hunden måste promeneras eller när Anna är hemma och vi kan gå ut tillsammans. 

Jag har sällan besök och jag besöker inte heller människor speciellt ofta. Ibland känns det som att jag inte har några vänner. Det känns lite paradoxalt att skriva det här just idag när jag faktiskt igår var hemma hos en vän tillsammans med flera andra vänner och våra barn. Men det kanske är just det som gör att jag känner lite extra ensam idag? Och att Anna har långa dagar på jobbet hela veckan gör inte direkt saken bättre. 

Skönt att någon är glad i alla fall ☺

Efter en hel vecka hemma skriker jag efter vuxet sällskap. Det kliar i kroppen och jag vill helst inte vara i lägenheten alls. Ibland försöker jag att vara hemma för Annas skull. Hon vill gärna vara hemma på helgerna för hon känner att hon nästan aldrig är hemma. Jag förstår henne också.

I helgen planerar vi dock att inte vara hemma. Vi behöver lantluft och fint väder. Så nu håller vi tummarna för att solen skiner på oss. 

Idag kom de fina napparna, tack så hemskt mycket! 😊 Villmo blev jätteglad så han ska få inviga dom redan ikväll :)

Och du är absolut inte ensam! Jag kände precis samma sak, att jag var ensammast i hela världen..
Vi gick på en föräldragrupp som bvc ordnade, var någon gång i månaden tills som var runt ett halvår. Sen när den var slut så satt vi mest hemma.
Men en dag förra våren tröttnade jag, jag är vanligtvis väldigt blyg och vill helst inte träffa människor som jag inte känner, men jag ville inte sitta ensam mer, så vi gick till öppna förskolan. Och vilken grej! Både Villmo och jag utvecklades som personer, jag som behövde prata med främmande människor och Villmo som till slut förstod att andra människor inte var där för att kidnappa honom.
Det var så skönt att träffa andra vuxna igen, och att Villmo fick träffa lite mer andra barn. Man fick komma när man ville och man kunde gå hem när man ville, det bjöds på fika och sångstund.

Kolla upp om det kanske finns någon öppen förskola i ert närområde, rekommenderar verkligen det.

Vi har även gått på babyrytmik på pingstkyrkan, barnverksamhet i svenska kyrkan och baby café på biblioteket :)

Hoppas du hittar något som ni kan trivas med :)